Distans reiki

Åhå, igårkväll skulle jag försöka komma tillrätta med min stora trötthet och tomhet, tänkte jag. Kanske obalansen kan rättas till på mindre konventionella metoder?

Jag har en god vän som kan detdär med reiki och en gång så kände jag verkligen hur hon nådde in i mig. På vinst och fölrust, man kunde prova på gratis... tänkte jag. Vet ju också att jag kan låta mitt medvetande möta andras, på avstånd. Om jag ska tro på det svar jag fick, så tror jag såhär: Jag kände absolut ingenting. Ingen berörde mig. Jag vilade visserligen. Jag hade lätt huvudvärk i pannan. Förmodligen mest av trötthet, men också av mitt försök och lättheten jag har att glida in i ett meditativt och seende tillstånd.

Jag tror hon kan ha scannat mig, men inte healat. Jag tror dessutom hon gjort en del feltolkningar. Hon påstår att det enda chakra som är i balans är mitt rotshakra. Det som jobbar för överlevnad. Min tolkning är att jag själv brukar meditera och balanserar då det tredje ögat/ pannshakrat där jag får healing, hjälp att se klart.... samtidigt som kundalinin ger mig kraft. Därför såg hon att kundalinin och pannchakrat som aktiva, och misstolkade det för att vara balans.

Att man söker helaing när systemet känns överbelastat och att det ofta beror på att man har lagrat in ilska i cellerna, som omvandlas till ohälsa. Är ju inte osannolikt. Jag kan ju inte förneka det hon skriver, men det kan passa på vem som hellst. Som ni vet så tror jag på det mest grundlggande: Kärlek eller rädlsa. Ilska är inget annat än rädsla som bygger upp ett inre försvar. Jag är rädd ofta. Men försöker leva kräleksfullt. Aurans färg grå, med ljusgrå fläckar...lite suspekt...det skulle tyda på blockering, smärta och sorg. Depression, jo det är klart det är så! Grå personer är neutrala, hämtar andan, glider med, slippa ansvar, avvaktar, inte synas. Grått visar på vana och tristess.

Vad jag måste göra åt min livssituation, och hur det hänger ihop med min psykiska och fysiska hälsa. Det är något jag behöver komma underfund med själv. Jag tror dessutom att den bild hon ger av mina chakran och auran är något förenklade. Jag har själv ibland gjort chakrabalansering med stenar och vet hur vilsamt det är.

Detta var hennes tolkning: Kronchakra Hjärtchakra Solar plexos Navelchakra samtidigt i korsryggen som tyder på att ditt nervsystem är ganska överansträngd Det är något som tyngder dig känslomässigt, det kan vara gammalt minne frän det förflutna, vrede eller annat. Som påverkar hela ditt nervsystem. Din aura ser ut för det mesta mörkt grå med lite ljusare grå fläckar.

Så nu kan man förstås köpa en dyrare behandling och bli mer healad...nä tack!

Livskraft

Idag besökte jag tallarna, elden och vinden. Det var så skönt. Jag kände hur energin kom tillbaka i mig. Hur tomheten gav vika för glöden igen.

Kanske jag kan omfamna migsjälv, som denhär tallen gjort. Rötter kan vara krångliga. Det kan man inte göra så mycket åt. Det man kan göra är att leva framåt och uppåt. Är det för mycket som hindrar, får man fundera på om man kan rycka på axlarna, ignorera hindret, komma runt det eller helt enkelt avlägsna det.

Jag är redo nu. För förändringar. Mina fötter pekar framåt. Ikväll ska jag få distanshealing 21.30. Ska bli intressant. Jag vet ju att jag kan få kontakt på avstånd med människor. De senaste åren har jag behövt dämpa min intuition, livet har krävt det av mig. Nu vill jag flyga igen, flyta ut och vara hela jag. Jag ser ljuset, genom grenarna i min tall.

Nymfer, lita fakta

Vi är några nymfer i blogglandia. Men varför kallar vi oss nymfer? Jo kanske för att vi är hungriga, växande, under utveckling, känsliga. Vi har integritet och kräver respekt, men är ömma och kärleksfulla på det stora hela. Själv är jag en trädnymf. En Dryad. I denna blogg viskar jag ut mina ord över världen, från min aldeles egna tall. Vi är många hundra år tillsammans. Jag gör det för mitt eget växandes skull. Men om det kan inspirera andra så glädjer det mig. Om det finns fler Nymfer därute, får ni gärna ge ett livsteckan. Eftersom jag inte kan lämna min tall, så får ni använda internet för att budskapet ska nå fram.

En anledning till att vi kallar oss nymfer, är att vi känner oss i samklang med naturen, med ödet, med vår intuition. I den grekiska mytologin var nymfer ett sorts kvinnligt naturväsen, knutet till en speciell miljö. Det fanns trädnymfer (dryader eller hamadryader), vattennymfer (najader), Bergdal eller lundsnymfer (napaiader), Bergs- och grottnymfer (oreader), havsnymfer av olika slag, plejaderna var också nymfer- även om jag inte riktigt vet hur. De olika trädnymferna är namngivna trädart för trädart och kan inte lämna sitt träd utan att gå under.

En nymf kan en insekt som är under utveckling kallas. Istället för att gå från ägg-larv-puppa-insekt förvandlas dessa insekter från ägg-nymf-insekt. Ni förstås säkert att nymfstadiet är ett väldigt utsatt läge. Växandet är livsviktigt för överlevnad. Men också att undgå att bli uppäten.Vi har likt en trollsländenymf krupit ut ur vårt ägg och när vi blivit tillräckligt starka kommer vi att förvandlas till den mest underbara varelse.

Sländor är alltså sådana insekter. Dagsländans nymfer indelas i krypande, simmande, krälande och grävande nymfer. Efter sin förvandling från nymf, går varelsen upp på land där den förvandlas till en insekt. Trollsländorna är till exempel först larver, sedan vattenlevande nymfer och till sist kryper de upp i sitt rätta element och visar sig i all sin prakt som de flygande varelser de ska bli, med skimrande kroppar och glänsande vingar.

Come, fly with me!

Jag önskar mig...

Det är svårt att skriva vad jag önskar mig, eller berätta hur jag vill ha det. Ändå svårare att säga hur jag känner. Alltså inom mig, går bra. Men att säga högt...det kan bli emotsagt, då berövas jag något som jag just nu inte har råd att förlora. Mina känslor som väcker försvar eller inte är så vackra. Det kan göra någon ledsen...se, nu är jag fylld av ursäkter igen. Om jag tystnar, drar mig undan, döljer...så blir det inte bra. Därför ska jag ändå försöka skriva en önskelista. Eller rättare sagt så ska jag skriva ner vad det alldra mest viktiga för mig är, just nu, just idag.

Önskningar är inget som en ande i en lampa uppfyller, det finns heller ingen tomte som går omkring och samlar önskningar och sedan uppfyller dem. Var och en är sin egen lyckas smed. Tror jag.

Egentligen är det enkelt:Jag vill vara frisk, fri, stark, glad...Men hur ska det gå till? Jag inser på en gång att jag får börja skriva och sedan skriva om. Jag måste formulera sådant som jag själv kan ta ansvar för att jag får. Svaret finns i mig. De styrkor jag ska bygga på och de hinder som står i min väg, har sin boning i mig.

Det går att dela upp behoven eller önskningarna i tre kategorier, tror jag...detta är under bearbetning...
Utrymme
Gränser och behov
Känslor och tankar

Att gå en språkkurs, En plats som är min. En tid som är min. Ett rum att andas i.Att inte bli tagen förgiven

Vila, Sömn Uppskattning, Stillhet, Omväxling, Respekt, Tillhörighet -vara medräknad (bli informerad men hellst få lämna mina synpunkter och avtryck) i samtal omkring ramar och regler, hur vi ska ha det som familj. Tvåsamhet, romantik, uppvaktning. En överraskning ibland. Att jag högt protesterar och invänder när någon gör fula miner, eller snäser, eller tilltalar mig nedlåtande, eller blänger - när jag blir kränkt.

Det jag säger gäller. Kan inte upphävas av den andra föräldern utan att vi pratas vid. En hjälpande hand. Stöd i det som är svårt. Bli lyssnad på, "jag förstår att du känner..."" jag ser dig" "jag hör dig" Framtidstro, Livsvilja

Jag vet att universum lyssnar på mig. Jag känner kärleken i vattnet som faller från himlen och vinden som smeker min kind. Därför tände jag idag ett ljus i ljusrummet på Anna Sporrings sida Livsmagi. Jag har det svårt just nu. Länge har jag satt mig i en vrå, nu vet jag inte längre alltid vad jag vill ,vad jag behöver och önskar mig. Om det är något jag kan och bör uttrycka. Mina rädslor tar överhanden. Att jag ska bli bortvisad, att mina känslor inte godkänns. Att inte bli bemött. Detta är mina troll, det gör jag mot migsjälv. Jag vill bejaka livsglädjen och kärleken. Kärleken är större än rädslan och döden. Livet är större än tiden. Jag vill inte vara ensam, jag vill leva i denhär världen. Det ska lätta nu. Det får räcka nu.

Miras bön

Jag ber om healing för kropp och själ. Kraft att nå bra lösningar på svåra situationer Mod att lita till livets väg, var den än leder mig. Önskan att kärleken strålar klarare än alla svårigheter. Ber om universums hjälp, beskydd och vägledning. Så jag kan vara till glädje och tacksamhet för andra, men också mig själv.

/Mira

Vem kan förklara kärlek?

Jag har mött min älskade, mitt livs kärlek. Det går inte att förklara med denhär världens ord och begrepp vad som hände den sommaren. Men han slog sig ner vid mitt träd och det var mitt öde.

Vem kan förklara kärlek? Såhär var det för mig: Det stod en varm och kärleksfull människa och väntade på mig där skogen började, älven rann förbi och vinden smekte. Högt upp på berget kunde jag ana honom i horisonten. Han väntade, stod kvar genom evigheten med ena handen utsträckt, alltid utsträckt. Leende såg han mig söka min väg i fast förvissning om att jag skulle finna den. Förr eller senare. Med evigheten på sin sida är några livstider ingenting. Han betraktade och väntade. På samma sätt var det med mig. Jag stod där, med utsträckt hand. Vi gick vår väg i livet och till sist löpte de samman till en, som ödet bestämt.

En viskning på livets väg
Till sist började jag ana honom, jag hörde hans viskning genom universums kärleksfulla brus. Tydlig var han inte, han stod för långt fram på min väg. Jag behövde vara där jag var, i nuet. Han log, han förstod. Precis som jag såg honom och log. Vi kunde höra varandras energi vibrera någonstans och ibland kunde jag ana en smekning på min kind. En vind som blåste förbi och kändes innerlig bar med sig budskap.

Vi blev tydliga för varandra
Han kom till mig med vinden. Jag hörde hans röst i trädtopparnas sus. Jag kände hans beröring när han varlångt ifrån mig. Vinden förmedlade hans värme. Jag kände hans närvaro. En dag mitt i livet, kände jag frid och kärlek i mitt hjärta. Då kom vetskapen om att någon väntade på mig. Jag lyssnade. Jag kände, jag tog emot. Det var allt jag behövde göra. Att ta emot.

Idag lever vi tillsammans
En dag hade vi kommit så nära varandra att vi kunda ta varandras utsträckta hand. Fast sömnen, den slarvar jag med...vill bara lukta på min älskade. Då är jag nära havet, himmelen, skogen och livet samtidigt. När jag ligger i sängen för att sova och min älskade är vaken så känner jag hans energi genom väggarna. Jag vet vad han gör. Om han är stressad, glad, upplyft, förväntansfull, road, hemlighetsfull eller oroad. Det känner jag. Så även om jag ligger själv i sängen, så är jag tillsammans med honom. Vi är alltid tillsammans och det är helt utomjordiskt och konstigt. Jag vill inte stänga kanalen och vet inte hur man gör. Därför kan jag inte sova när han är vaken. Men det är skönt, på sitt sätt.

Jag blev egentligen bara rädd två gånger.
Jag var trygg och kände tillt till livets väg. Jag blev rädd när insikten drabbade mig, allt jag planerat. Hur jag trodde livet skulle bli, var bara en illusion. Mitt öde kom i min väg och jag hade bara att följa. Andra gången jag blev skrämd sjöng jag Av längtan till dig och kände hans närvaro intensivt. Plötsligt tonade han fram där ur tomma intet, stående på golvet. Om det var han vet jag inte säkert men jag tror det. Jag slutade spela och blundade hårt, men kände mig samtidigt hel och lycklig. När jag öppnade ögonen igen var jag ensam i rummet.

Livets höst

I hösten bor löftet om våren. Alla avslut lämnar plats för något nytt. I de vissnade löven och jordens svaga doft av nedbrytning, frigörs mängder av energi. När jag (som är en dryad) känner mig trött och bruten, avger jag energi. Jag själv går ner i frekvens, därav tröttheten. Min ande, mitt träd förbereder sig på vinterns vila och är beredd att kraftsamla inför våren. Den energin kanske någon då med flit berövar mig. Kanske någon passar på att bryta i mina friska grenar, en energitjuv som inte ber om lov.

Nu kraftsamlar jag. Jag gjorde misstaget att inte behålla min energi. Det finns väsen runt mig som tar tillfället i akt, som passar på att röva energi när jag egentligen kraftsamlar. För att de själva inte vet hur givande och tagande hänger samman, om man vill bygga utbytet på kärlek. För jag är generös och vill gärna låta varelserna runt mig äta av mina frukter och söka skugga under mitt lövverk. Denhär gången var jag oaktsam, jag misstog mig. Trodde att dessa vättar hade respekt för min integritet. Nu fnyser jag, de vet inte ens hur en Dryads integritet stavas. Jag skulle ha behållit min energi. Det som hände var att någon började bryta grenar för att göra en eld att värma sig av. En annan spikade fast plankor i mitt träd, för sitt nöjes skull, att ha en koja. Men det är mitt misstag, inte deras.

Men nu har jag förstått. De ville mig inget illa. Jag satte inte min gräns. Det är dags för det nu! Jag ska behålla min energi, så jag står redo när våren kommer. Det är mitt eget ansvar, ingen annans. De små vättarna må finna sin egen kraftkälla. Tjuveri är inte bra för deras karma och jag vill dem väl.

Livet är nu. Det liv jag har, för tillfället är nu. Evigheten finns runt hörnet. Men det är bara nu jag kan lära av det liv som jag befinner mig i.

Gabriellas sång med engelsk text. Helen Sjöholm sjunger det så bra. Det jag försöker säga....
Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Trädlik utveckling

Många gånger liknas utveckling vid träd av olika slag. Det är en förståelig bild för en Dryad - en trädnymf.

Mina rötter
Rötterna är av stor betydelse för en människa. De håller en fast, de ger näring i växandet.
Varifrån kommer jag?

Min plats på jorden och tillväxt
Trädets placering är också viktigt. Att jordmånen passar artens växtsätt. Tallar har pålrötter, tall- människor kan leva där det är torrt och blåsigt utan att falla. Granen har däremot ytligare rötter och kan vara där det är blötare, men blåser lättare omkull. Om allt runt är kalhugget så kommer jordmånen att urlakas på näring och kanske till och med regna bort, så att trädet tillsist faller omkull. Biotopen är viktig, de flesta träd lever i symbios med andra växter. Svampar till exempel. Mångfald av arter är gott. Man måste faktiskt ibland fundera över vilken plats man satt sig på. Kronan fångar ljuset och förser hela varelsen med energi. På ett liknande sätt måste vi människor få syre och näring, det mest grundläggande. Men det är också viktigt att vi inte blir tuktade, att inga andra stjäl vårt ljus så vi tvingas leva ett hopkrymt liv. Där vi växer bara så mycket som det finns utrymme till. Isället för att växa på ett sätt som är gott för oss.
Är platsen god?
Kommer man att blåsa omkull?
Vilka andra finns runt som vill samexistera?

Var och en behöver leva utifrån sina behov och förutsättningar. Aspen, skrev jag om tidigare. Här kommer några fler exempel på livsstilar, alla lika vackra och betydelsefulla:
Rönnen, växer ofta tätt ihop, med många stammar. Är kanske socialt lagd? Har ett brett lövverk och breder lätt ut sig. Bjuder generöst på både blommor och bär.

Vissa träd är klena och har det svårt under uppväxten, som denhär björken. Men lyckas hämta in så mycket solljus ändå, att de bli riktigt gamla. Om än aningen böjda och klena av svårigheterna så är de vackra och delar med sig.

Sedan finns det träd som får en bra start och är robust byggda. Kanske kommer någon och vill beskära dem, forma dem till sitt tycke och smak. Ändå lyckas trädet bli högt. Fast det som skulle blivit topp, är för alltid förlorat.

Sedan har vi tallen, med sin pålrot som lyser med sin rödbruna bark i solskenet. Står pall får blåst och torka. Här är en som dessutom inte är så noga med hur det "ska" vara, den har vällustigt delat sig i flera stammar och omfamnar sigsjälv.

Sist men inte minst: Det finns de av oss som inte kunnat enas med sigsjälv, om hur den vill bli, vad den vill vara, var den vill stäva. Det kan i vissa fall bli en klyvning, där trädets två toppar ser ut att slåss med varandra.

Vem kan beröva vinden dess fria rörelse?

Vi är alla fria, lika fria som vinden. Jag är fri!

Jag är fri, att söka min utmaningar. Jag är fri att gå den väg som är min i livet. De gränser som finns, har jag själv satt. Kanske ska de inte ens kallas gränser. Kanske är det så att var människa lever sitt liv inom givna ramar. Omständigheter och personlighet blandas. Team Hoyt, är en far och en son, som bland annat sprungit Marathon tillsammans. De har en officiell hemsida som jag rekommenderar varmt. Där tänker jag hämta inspiration och mod. Livskvalité, det är något helt annat än det som begränsar en individ. Who:s classification of funiton and health, är orienterad just mot detta med aktivitet.

Sam Nall har skrivit en bok som heter It´s only a mountin. In Dick Hoyt's world the only difference between and hill and mountain is something called attitude, and along with their courage and determination, the Hoyt family has conquered many mountains the past forty years, literally and figuratively. När bekymren hopar sig. När min panna läggs i veck, när grubblerierna tar järngrepp runt min livsvilja. Vill jag tänka "Det är bara ett berg". Ett berg står där det står, man kan klättra över det. Men man måste inte. Jag väljer själv.

Frågor jag ställer mig idag är: Vad är gott för mig? När känner jag mig fri? Vad önskar jag? Vilka begränsningar har jag klagt på mig? Var kan jag skapa ett utrymme för det jag behöver?

Jag är fri som vinden!

Jag sprider ut mig, Pando (lat.)

Jag känner så, ofta. Att jag växer, inte på höjden eller bredden. Inte som en ballong som blåses upp...utan mer som om jag sprider ut mig. Att det som från början var jag finns kvar någonstans, men att jag skjuter ständiga rotskott. Jag förnyas och föryngras blir skir och frodig, samtidigt som jag är uråldrig och stabil med kraftiga rötter. Jag kan tydligt känna mitt växande samtidigt om jag inte vet riktigt var jag växer, eller om jag anar det inte vet varför just där. Jag kan likaså betrakta mig varande i en föryngringszon och bara med alldra största svårighet får jag syn på mitt ursprungliga jag. Men jag lyckas alltid. Jag bara står kvar, vänjer mig vid det nya läget, andas och betraktar. Jag finns i ett sammanhang, många både gamla och unga arter söker mitt skydd, eller stärker mig. Det finns parasiter också, men vad kan de göra annat än att orsaka lite röta, längst ut på ytan. Visst kan det svida. Men det är inte farligt, mitt gamla urjag står tryggt kvar. Mina nyare delar kan vrida sig av smärta, vilket oroar mig. Då påminner urjaget mig med en viskning: det kanske känns farligt, men är det inte.

Jag likar mig vid en asplund. Aspen växer som organism. Den är inte som många tror, ett enskilt träd. I Utah finns en världsberömd sådan Asplund. Kanske världens största, av arten Populus tremuloides. Den kallas just Pando. Dess rotsystem påstås härstamma så långt tillbaka som 80 000 år. 43 hektar täcks av ca 47 000 stammar.

Pando...

Sjunde generationen

The Counsil of Wisdom. Vi borde ha en konvention om ansvar istället för en konvention om rättigheter. De beslut som en ledare fattar idag bör denne kunna ta ansvar för sju generationer framåt. Därför måste vi välja goda ledare. Det börjar med barnet som har en naturlig ledarförmåga. En ledare behöver lära sig vad det innebär att leda, att förstå ansvaret. En naturlig ledare behöver vägledning för att bli en god ledare. Använd ert förnuft, alla har ett medfött förnuft. Men man måste träna sig i att använda det. Så säger Oren Lyron, hövding över Onondagastammen.

Detta får mig att fundera över: Vad lär vi våra barn? Vad lär jag mig själv? Vilka val gör jag och vad leder de till?

Idag väljer jag att se möjligheterna. Att känna tillit. Att förmedla denna känsla av tillit. Att tro på kärleken. Inte låta monstren tugga på min själ. De som säger: om om du är ledsen eller svag- så väljer vi bort dig. Jag är omgiven av kärlek. Jag älskar. Det räcker. Det är allt.