Vindar

Vindar kan smeka och leka. Men idag har det blåst tyfon i min själs skog. Jag kom aldrig till farfar. Det får bli nästa helg. Något som någon annan tyckte var viktigare kom emellan. Jag undrar över mina gränser, om och hur jag kan sätta dem. Jag undrar över rättigheter och skyldigheter. Varje dag är ny, nya möjligheter. Men hur gör man med det som sitter runt hjärtat som en järnring. Gamla oförrätter som man inte kan skaka av sig. Hur får man avslut för att kunna fortsätta. När det inte går att försonas eller få ett möte med den man kan lösa det med. När tanken sedan växer inom mig, kanske det inte är något som är intressant ATT lösa. För den andre. Kanske...kanske inte. Livsviktigt för mig. Men....

Min förebild

Idag ska jag hälsa på min gamla farfar. Det är ett helt år sedan jag träffade honom och det känns väldigt skönt att få se honom. Han och jag har alltid haft ett speciellt band och förra gången kände jag att vi gjorde någon sorts avslut, ett farväl. För säkerhets skull. Min älskade farfar. Det är många mil mellan oss och med min livssituation har det varit svårt att komma dit. Min kära mamma och pappa tyckte att jag skulle åka dit och ta med mig lillan. De vill egentligen att jag ska övertala honom till det ena och andra. Men det blir inte något av med det. De vill att jag ska göra något för att de ska slippa ha dåligt samvete- men detta är mellan mig och honom. Tack och lov följer Lillans pappa- så jag faktiskt kan få byta några ord med min älskade farfar också.

såja

Nu är jag här igen. Dinglar med benen och undrar hur jag ska göra nu. Vila en smula. Rulla ihop mig på grenen. Få vara migsjälv. Mig, ifred. Andas, bara andas. Känna att det räcker. Att jag räcker. Jag har några tankar som rullar runt. Som jag inte kommer undan. Som inte ger mig ro. Otrevliga påminnelser om hur liten jag är. Hur lite jag borde investera. Jag ska försöka finna en bra väg. En stark. Rullar ihop mig och tänker vidare,