Ja, så är det. Om inte jag själv befriar mig. Min själ - kan ingen äga. Jag kommer ihåg när jag vaknade mitt i natten, för två år sedan. Natt efter natt och fast jag öppnade ögonen såg jag en stålbur som omgav mig. Så konkret blev mitt fängelse att det på natten manifesterade sig i drömmar och dröjde sig kvar på min näthinna. Jag vill aldrig mer må så. Även om det finns ignorance och intolerance och flera stora djäva egon så ska jag aldrig mer må så. Jag kan lägga energi och kraft på de relationer som bygger.
Jag är trött- trött. Och känner mig ensam.
Jg önskar inte dra mig undan. Men i ärlighetens namn. Jag kan inte bära följden av andra (vuxna) människors rädslor, lögner och misstag på mina axlar- så stark är jag inte. Jag trodde det förut- det ledde till att jag nästan dog och inte orkade med de relationer som var goda ens. Och nu råkar det vara så olyckligt att dessa (vuxna) inte har förmågan att förstå detta- vilket ansvar bär jag för det...vad gör jag då?
Jag säger:
Jag är värdefull
Jag är min egen
Jag älskar människan
Jag värnar min integritet
Jag vänder ryggen till- istället för andra kinden.
Det har jag gjort- för allra sista gången!
Jag lyssnar
SvaraRaderaNinja