Tacksamhet

Jag vill att mina barn ska få uppleva den sällsamma känslan av tacksamhet. Av att världen är en välsignelse. Av att man tar emot livet som det är, inte dömer vare sig andra eller sigsjälv. Att man fyller var dag med mening.

Själv har jag varit tacksam över mycket i livet, både svårigheter och framgångar. Jag har också önskat människor gott, trott dem om gott. Men plötsligt, har detta gjort att jag känner jag mig fången. OM man lever med människor som inte ger tillbaka, utan tar energi. Som inte är omtänksamma utan snarast hänsynslösa. Hur behåller man då sitt inre lugn, sin tacksamhetskänsla.

Det gäller att skilja på den inre tryggheten och önskan att vilja andra väl. De är beroende av varandra, de förstärker varandra, men ingen människa är en outtömlig källa. Jag är ändlig, jag är dödlig. Jag önskar gott, men släpper härmed taget. Andra människor i min närhet, får själva ta ansvar över sina handlingar och val. Jag önskar dem gott, jag ber för dem. Men jag är inte deras energireserv. Om de bara ser sitt, kliver på andra - inklusive mig. Så förverkar de mitt förtroende, min ork att vara i närheten, min vilja att komma till mötes, minskar. Behöver jag dessutom komma till mina barns försvar, så gör jag det. Inget är viktigare än deras trygghet. Någon annans ego och stolthet ska inte längre få komma före mina barns trygghet och säkerhet. Så är det. Jag dömer mig inte för min trötthet. Inte heller de som inte kan bättre. Men jag aktar mig, noga. det är upp till de som nött ner mitt förtroende, tagit av min trygghet, hotat mig och förminskat mig- att förtjäna min respekt och omsorg. Jag står här, alltid beredd att ge en andra chans.

Så länge, fortsätter jag att önska gott. Men jag tänker inte försöka kompensera, eller gå med på att var slagpåse. När andra inte mår gott. Om de inte ber mig, är tacksamma, försöker hjälpa till själva.