Jag sprider ut mig, Pando (lat.)

Jag känner så, ofta. Att jag växer, inte på höjden eller bredden. Inte som en ballong som blåses upp...utan mer som om jag sprider ut mig. Att det som från början var jag finns kvar någonstans, men att jag skjuter ständiga rotskott. Jag förnyas och föryngras blir skir och frodig, samtidigt som jag är uråldrig och stabil med kraftiga rötter. Jag kan tydligt känna mitt växande samtidigt om jag inte vet riktigt var jag växer, eller om jag anar det inte vet varför just där. Jag kan likaså betrakta mig varande i en föryngringszon och bara med alldra största svårighet får jag syn på mitt ursprungliga jag. Men jag lyckas alltid. Jag bara står kvar, vänjer mig vid det nya läget, andas och betraktar. Jag finns i ett sammanhang, många både gamla och unga arter söker mitt skydd, eller stärker mig. Det finns parasiter också, men vad kan de göra annat än att orsaka lite röta, längst ut på ytan. Visst kan det svida. Men det är inte farligt, mitt gamla urjag står tryggt kvar. Mina nyare delar kan vrida sig av smärta, vilket oroar mig. Då påminner urjaget mig med en viskning: det kanske känns farligt, men är det inte.

Jag likar mig vid en asplund. Aspen växer som organism. Den är inte som många tror, ett enskilt träd. I Utah finns en världsberömd sådan Asplund. Kanske världens största, av arten Populus tremuloides. Den kallas just Pando. Dess rotsystem påstås härstamma så långt tillbaka som 80 000 år. 43 hektar täcks av ca 47 000 stammar.

Pando...