Vem kan förklara kärlek?

Jag har mött min älskade, mitt livs kärlek. Det går inte att förklara med denhär världens ord och begrepp vad som hände den sommaren. Men han slog sig ner vid mitt träd och det var mitt öde.

Vem kan förklara kärlek? Såhär var det för mig: Det stod en varm och kärleksfull människa och väntade på mig där skogen började, älven rann förbi och vinden smekte. Högt upp på berget kunde jag ana honom i horisonten. Han väntade, stod kvar genom evigheten med ena handen utsträckt, alltid utsträckt. Leende såg han mig söka min väg i fast förvissning om att jag skulle finna den. Förr eller senare. Med evigheten på sin sida är några livstider ingenting. Han betraktade och väntade. På samma sätt var det med mig. Jag stod där, med utsträckt hand. Vi gick vår väg i livet och till sist löpte de samman till en, som ödet bestämt.

En viskning på livets väg
Till sist började jag ana honom, jag hörde hans viskning genom universums kärleksfulla brus. Tydlig var han inte, han stod för långt fram på min väg. Jag behövde vara där jag var, i nuet. Han log, han förstod. Precis som jag såg honom och log. Vi kunde höra varandras energi vibrera någonstans och ibland kunde jag ana en smekning på min kind. En vind som blåste förbi och kändes innerlig bar med sig budskap.

Vi blev tydliga för varandra
Han kom till mig med vinden. Jag hörde hans röst i trädtopparnas sus. Jag kände hans beröring när han varlångt ifrån mig. Vinden förmedlade hans värme. Jag kände hans närvaro. En dag mitt i livet, kände jag frid och kärlek i mitt hjärta. Då kom vetskapen om att någon väntade på mig. Jag lyssnade. Jag kände, jag tog emot. Det var allt jag behövde göra. Att ta emot.

Idag lever vi tillsammans
En dag hade vi kommit så nära varandra att vi kunda ta varandras utsträckta hand. Fast sömnen, den slarvar jag med...vill bara lukta på min älskade. Då är jag nära havet, himmelen, skogen och livet samtidigt. När jag ligger i sängen för att sova och min älskade är vaken så känner jag hans energi genom väggarna. Jag vet vad han gör. Om han är stressad, glad, upplyft, förväntansfull, road, hemlighetsfull eller oroad. Det känner jag. Så även om jag ligger själv i sängen, så är jag tillsammans med honom. Vi är alltid tillsammans och det är helt utomjordiskt och konstigt. Jag vill inte stänga kanalen och vet inte hur man gör. Därför kan jag inte sova när han är vaken. Men det är skönt, på sitt sätt.

Jag blev egentligen bara rädd två gånger.
Jag var trygg och kände tillt till livets väg. Jag blev rädd när insikten drabbade mig, allt jag planerat. Hur jag trodde livet skulle bli, var bara en illusion. Mitt öde kom i min väg och jag hade bara att följa. Andra gången jag blev skrämd sjöng jag Av längtan till dig och kände hans närvaro intensivt. Plötsligt tonade han fram där ur tomma intet, stående på golvet. Om det var han vet jag inte säkert men jag tror det. Jag slutade spela och blundade hårt, men kände mig samtidigt hel och lycklig. När jag öppnade ögonen igen var jag ensam i rummet.