Trädlik utveckling

Många gånger liknas utveckling vid träd av olika slag. Det är en förståelig bild för en Dryad - en trädnymf.

Mina rötter
Rötterna är av stor betydelse för en människa. De håller en fast, de ger näring i växandet.
Varifrån kommer jag?

Min plats på jorden och tillväxt
Trädets placering är också viktigt. Att jordmånen passar artens växtsätt. Tallar har pålrötter, tall- människor kan leva där det är torrt och blåsigt utan att falla. Granen har däremot ytligare rötter och kan vara där det är blötare, men blåser lättare omkull. Om allt runt är kalhugget så kommer jordmånen att urlakas på näring och kanske till och med regna bort, så att trädet tillsist faller omkull. Biotopen är viktig, de flesta träd lever i symbios med andra växter. Svampar till exempel. Mångfald av arter är gott. Man måste faktiskt ibland fundera över vilken plats man satt sig på. Kronan fångar ljuset och förser hela varelsen med energi. På ett liknande sätt måste vi människor få syre och näring, det mest grundläggande. Men det är också viktigt att vi inte blir tuktade, att inga andra stjäl vårt ljus så vi tvingas leva ett hopkrymt liv. Där vi växer bara så mycket som det finns utrymme till. Isället för att växa på ett sätt som är gott för oss.
Är platsen god?
Kommer man att blåsa omkull?
Vilka andra finns runt som vill samexistera?

Var och en behöver leva utifrån sina behov och förutsättningar. Aspen, skrev jag om tidigare. Här kommer några fler exempel på livsstilar, alla lika vackra och betydelsefulla:
Rönnen, växer ofta tätt ihop, med många stammar. Är kanske socialt lagd? Har ett brett lövverk och breder lätt ut sig. Bjuder generöst på både blommor och bär.

Vissa träd är klena och har det svårt under uppväxten, som denhär björken. Men lyckas hämta in så mycket solljus ändå, att de bli riktigt gamla. Om än aningen böjda och klena av svårigheterna så är de vackra och delar med sig.

Sedan finns det träd som får en bra start och är robust byggda. Kanske kommer någon och vill beskära dem, forma dem till sitt tycke och smak. Ändå lyckas trädet bli högt. Fast det som skulle blivit topp, är för alltid förlorat.

Sedan har vi tallen, med sin pålrot som lyser med sin rödbruna bark i solskenet. Står pall får blåst och torka. Här är en som dessutom inte är så noga med hur det "ska" vara, den har vällustigt delat sig i flera stammar och omfamnar sigsjälv.

Sist men inte minst: Det finns de av oss som inte kunnat enas med sigsjälv, om hur den vill bli, vad den vill vara, var den vill stäva. Det kan i vissa fall bli en klyvning, där trädets två toppar ser ut att slåss med varandra.